Landskapets lekvärden : Harald Aronssons park då, nu och i framtiden
Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar att barn utövar någon form av fysisk rörelse minst 60 minuter per dag. Fysisk inaktivitet är ett växande samhällsproblem, barn rör på sig allt mindre i vardagen och aktivitetsnivåerna tenderar att ytterligare försämras under helgerna. Boverket framhå...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | H2 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Landscape Architecture, Planning and Management (from 130101)
2019
|
| Materias: |
| Sumario: | Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar att barn utövar någon
form av fysisk rörelse minst 60 minuter per dag. Fysisk inaktivitet
är ett växande samhällsproblem, barn rör på sig allt mindre i vardagen
och aktivitetsnivåerna tenderar att ytterligare försämras under helgerna.
Boverket framhåller därför att kommuner bör arbeta aktivt för att
underlätta för fysiska aktiviteter. Ett sätt att främja hälsa och stimulera
fysisk aktivitet är att möjliggöra en ökad grad av utomhusvistelse genom
erbjudande av välplanerade och tillgängliga grönområden. För ju mer
otillgänglig en park är, desto färre men också kortare besök tenderar den
att få. I linje med detta uppger Folkhälsomyndigheten att den bostadsnära
naturen är mycket betydelsefull för en stor del av befolkningen, då
den möjliggör dagliga besök i och med att den lätt kan nås. Tillgången
till mångfunktionella grönområden nära bostaden kan således anses vara
av vital betydelse för den fysiska och psykiska hälsan. Denna uppsats
riktar sig till alla som kan komma att involveras i projekterings- eller
förbättringsarbete kring barns utemiljöer för att främja deras fysiska och
psykiska utveckling.
Utgångspunkten för denna uppsats har varit att med grund i litteratur
kring barn och utomhusmiljöer samt trädgårdshistoria, undersöka vilka
befintliga kvalitéer och aspekter i en kulturhistoriskt värdefull parkmiljö
som bör beaktas och kan utvecklas för att skapa en god lekmiljö utan
att viktiga kulturhistoriska värden går till spillo. Harald Aronssons park,
en stadsdelspark i Örebro, valdes som ett typexempel för att påvisa hur
en utemiljö kan analyseras och utvärderas samt hur olika värden kan balanseras
i ett utvecklingsförslag. Harald Aronssons park, även benämnd
Östra Rostaparken, kallas tillsammans med Västra Rostaparken för
Rostaparkerna. Dessa grönytor är belägna innanför Stjärnhusen, vilka
fått sitt namn av huskropparnas stjärnformade plan. Stjärnhusen ritades
av arkitekterna Backström & Reinius år 1947 och kom att avspegla de
för den tiden rådande planidéerna gällande ett bra och tryggt boende för
alla i en rumsligt avgränsad miljö med gemensamma grönytor, där den
närbelägna parken med lek- och rekreationsmiljö skulle utgöra ett komplement
till bostaden. Rosta sågs som ett föregångsområde och blev en
symbol för efterkrigstidens välfärdssamhälle, vilket rönte stort intresse
både nationellt och internationellt. Rosta klassas idag som riksintresse
av kulturmiljövården och ses som ett flaggskepp i svensk bostadsplaneringshistoria,
vilket innebär att stor försiktighet ska iakttas för att bibehålla
estetiska och arkitektoniska värden.
Med bakgrund i en litteraturstudie med fokus på barn, lek och designaspekter
gällande barns utemiljö samt svensk utemiljögestaltning
från tidigt 1900-tal fram till 1960-talet, inventerades och analyserades
parkens innehåll, uppbyggnad, funktioner och värden med särskild inriktning
mot kulturhistoriska- och lekfrämjande aspekter. Analysen har
sedan legat till grund för en utvecklingsdiskussion där parkens olika
värden balanseras på konceptuell nivå. Den historiska tillbakablicken
visade att den stora öppna gräsytan, plaskdammen med sin kalkstensbeläggning
och bronsskulptur, kullen, bollplanerna och parkens tre lekplatser
är inslag som alltid har funnits i parken och som är tydliga tecken på
den tidens strävan att ge plats för barnen och deras lek. Analysen visade
att parken nyttjas flitigt av både intilliggande förskoleverksamheter och
boende i Rosta, både som transportled och som en plats för umgänge, rekreation,
solbad, sportaktiviteter samt lek. Nyttjandefrekvensen tenderar
dock att minska kvällstid samt vid dålig väderlek. Tillgängligheten, bristen
på skugga samt den svaga rumskänslan i parken lyfts via analysverktyget
SWOT fram som några av parkens svagheter. Ytterligare svagheter
är tillgången på löst material som i parken är begränsad, liksom tillgången
till platser där barnen kan lämna avtryck och skapa sina egna platser.
Detta är aspekter som lyfts fram i litteraturstudien som viktiga i utemiljöer
avsedda för barn, tillsammans med bland annat varierad topografi,
miljöerbjudanden och multisensoriska element.
Parkens tre lekplatser är i stor utsträckning utrustade med statiska
lekredskap
som lämnar lite utrymme för fantasi-, utforskande- eller
experimenterande
lek. För att ytterligare främja parklandskapets lekvärden
föreslås bland annat att lekmiljöer, så som ett lekbuskage och salixtunnlar
anläggs mellan parkens tre lekplatser samt att upprustning av plaskdammen genomförs för att uppmuntra förflyttning mellan de olika
lekmiljöerna. Möjligheten att leka sig fram genom landskapet kan stimulera
till ökad fysisk aktivitet. På samma sätt kan de föreslagna salixtunnlarna
och lekbuskaget öka möjligheterna för barnen att med löst material
påverka sin omgivning och därigenom stimulera till ökad psykisk hälsa.
Att fler miljöerbjudanden adderas till parken och att dessa även är mer
mångfunktionella, stärker parkens attraktivitet så att fler barn lockas att
leka där. Förhoppningen är att de föreslagna förändringarna ytterligare
skall höja parklandskapets lekvärde och skapa en park som främjar barns
fysiska och psykiska hälsa och utveckling. |
|---|