Att raka eller inte raka
I veterinärmedicinsk litteratur anges ofta att rakning bör ske inför blodprovstagning via v. cephalica på hund, då det anses vara mer hygieniskt. Dock finns det mycket få studier som undersökt den hygieniska aspekten av rakning. Däremot finns det konstaterade negativa effekter av rakning. Rakning...
| Autores principales: | , |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2021
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/16904/ |
| Sumario: | I veterinärmedicinsk litteratur anges ofta att rakning bör ske inför blodprovstagning via v. cephalica
på hund, då det anses vara mer hygieniskt. Dock finns det mycket få studier som undersökt den
hygieniska aspekten av rakning. Däremot finns det konstaterade negativa effekter av rakning.
Rakning har i tidigare studier visats orsaka diverse hudproblem, såsom mikrosår och erytem. I detta
examensarbete inom djuromvårdnad undersöktes om det var någon skillnad att raka eller inte raka
hundarnas ben inför ett blodprov, ur ett hygieniskt perspektiv.
I studien undersöktes bakterieodlingar, som mått på hygien, från 20 Beaglar där svabbprov togs
från båda frambenen. Det ena benet var rakat och det andra var orakat, varav hälften av hundarna
rakades på höger ben och den andra hälften på vänster ben. Provtagningsområdena förbereddes
genom att båda områdena desinfekterades med klorhexidinsprit 5 mg/ml (spritning), för att sedan
provtas med en svabb. Hälften av hundarna provtogs även innan spritning för att identifiera vilka
bakterier som fanns naturligt på hundarnas hud. Svabben placerades i ett rör med fysiologiskt
koksalt. En pipett användes för att dra upp 0,1 ml av lösningen, som sedan racklades ut på blodagar
och Sabouraud agar för odling av bakterier respektive svampar. Agarplattorna märktes med de fyra
sista siffrorna i hundens chipnummer samt om provet kom från höger eller vänster ben, men inte om
benet var rakat eller ej. Anledningen till det var att studien skulle bli så blindad som möjligt, alltså
vid avläsningen skulle studenterna inte veta om provet kom från rakat eller orakat ben. Blodagarn
inkuberades i 24+24 h i 37°C, efter inkuberingen räknades och jämfördes antalet bakteriekolonier
som vuxit på prover från höger respektive vänster ben för varje individ, och antalet dokumenterades.
Vissa av kolonierna renodlades för att sedan identifieras med MALDI-TOF. Sabourauden
inkuberades i 120 h eller 144 h i 30°C.
Resultatet visade ingen signifikant skillnad mellan rakning och ingen rakning, varken före eller
efter spritning (p=0,13 innan spritning och p=0,28 efter spritning). Däremot kunde en signifikant
skillnad mellan att sprita och att inte sprita påvisas (p=0,009). De vanligaste förekommande
bakterierna på huden efter spritning var bakterier ur familjen Micrococcaceae, en vanligt
förekommande bakteriefamilj som ofta finns i hårsäckarna och innefattar många olika underarter,
varav vissa kan orsaka sjukdom.
Utifrån studiens resultat kan slutsatsen dras att rakning inför ett blodprov via v. cephalica varken
är hygieniskt fördelaktigt eller ofördelaktigt. Studien visade också att spritning har stor påverkan
på bakteriemängden vid utförandet av ett blodprov. Urvalsgruppen i denna studie var kraftigt
begränsad och homogen. Vidare studier behövs för att utvärdera effekten av rakning på hundar med
exempelvis olika ras, pälstyp, ålder, och livsmiljö. Förberedelserna inför blodprovstagning bör
individanpassas ut efter varje patients behov. Att raka inför blodprovstagning på korthåriga hundar
via v. cephalica kan, utefter denna studie, därmed anses vara frivilligt. |
|---|