Patologiska förändringar och behandling av halta suggor i svenska grisbesättningar
Upp mot 50 % av suggorna inom grisproduktionen slås ut årligen, vilket inte är gynnsamt för varken produktionen, ekonomin eller djurvälfärden. Ben- eller klövproblem och trauma som ger hälta hos suggor är en vanlig förekommande orsak till oplanerad utslagning av suggor. Antibiotika, ofta tillsamm...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | Second cycle, A2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2019
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/14924/ |
| Sumario: | Upp mot 50 % av suggorna inom grisproduktionen slås ut årligen, vilket inte är gynnsamt för
varken produktionen, ekonomin eller djurvälfärden. Ben- eller klövproblem och trauma som
ger hälta hos suggor är en vanlig förekommande orsak till oplanerad utslagning av suggor.
Antibiotika, ofta tillsammans med NSAID, är den främsta behandlingsmetoden vid förekomst
av hälta hos gris. Med tanke på att antibiotikaresistens är ett ökande problem i världen är det
viktigt att minimera all antibiotikaanvändning och säkerställa att det inte används i onödan.
I denna studie inkluderas ben från totalt 29 suggor som avlivats på svenska gårdar på grund av
hälta. Obduktion av benen har genomförts för att beskriva de patologanatomiska förändringarna
genom makroskopisk och i vissa fall histologisk bedömning. Till varje ben medföljer remiss
med information om suggans ålder, senast grisnings- och betäckningsdatum, föregående
behandling och misstänkt orsak till hältan. Syftet med obduktionen är att utröna varför djuren
uppvisat hälta och identifiera orsaker till oplanerad utslagning på grund av hälta. Målet med
undersökningen är även att klargöra om majoriteten av förändringarna kräver
antibiotikabehandling eller inte, och om en annan behandling ska övervägas. En behandling
som inte innefattar antibiotika, är av värde i de fall där ingen tydlig klinisk misstanke om
bakteriell infektion föreligger. I studien jämförs även klinisk misstanke med postmortal
diagnos, för att utvärdera hur ofta rätt diagnos ställs kliniskt.
Majoriteten av suggorna var inte äldre än 2 år och 48 % var gyltor eller hade endast haft en kull
innan utslagning till följd av hälta. De mest förekommande diagnoserna var kronisk artrit med
både abscesser och osteomyelit, frakturer, abscesser i muskulaturen med ledkommunikation,
samt osteochondrosis dissekans. Åtta frakturer påvisades varav sex var kroniska och sju hade
behandlats med antibiotika. Tretton fall med kroniska artriter påvisades, varav nio uppvisade
förändringar i form av svullnad, sår och abscesser i klövregionen, och åtta hade kroniska
irreversibla destruktiva ledförändringar. I tolv fall detekterades hältorna under
betäckningsperioden, nio fall under sinperioden, sju under diperioden och i ett fall angavs ingen
specifik period. Antibiotika användes i 25 av 29 fall, i två fall användes ingen antibiotika och i
två fall saknades behandlingsinformation. I 24 av 25 fall var penicillin förstahandsvalet och i
17 fall kombinerades antibiotika med NSAID.
I en majoritet av de 29 fallen förefaller inte antibiotikabehandling vara av värde för
sjukdomstillståndet och kan därmed betraktas som onödigt. Resultaten i studien visar hur svårt
det är att kliniskt diagnostisera orsaken till hälta hos gris. En ökad kunskap om hur fall som inte
svarar på behandling skall hanteras krävs, vilket troligen inkluderar att beslut om avlivning
måste fattas i ett tidigare skede än vad som sker idag. |
|---|