Patologiska förändringar vid förmaksflimmer hos häst
Förmaksflimmer är den vanligaste arytmin hos häst. Syftet med uppsatsen är att redogöra för patologiska förändringar vid förmaksflimmer samt försöka klargöra vad som avgör prognos och recidivering vid behandling med kinidinsulfat och transvenös elkonvertering. Förmaksflimmer innebär att förmaken...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2016
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/9065/ |
| Sumario: | Förmaksflimmer är den vanligaste arytmin hos häst. Syftet med uppsatsen är att redogöra för
patologiska förändringar vid förmaksflimmer samt försöka klargöra vad som avgör prognos och
recidivering vid behandling med kinidinsulfat och transvenös elkonvertering. Förmaksflimmer
innebär att förmaken depolariseras snabbt och oregelbundet, dessa ektopiska impulser
upprätthålls av reentry-vågor. Pumpkraften i förmaken sänks, men eftersom en stor del av
kammaruppfyllningen sker passivt påverkas inte pumpkapaciteten i vila. Däremot minskar
cardiac output när hjärtfrekvensen ökar eftersom tiden för kammaruppfyllning minskar. Hos
andra djurslag orsakar förmaksflimmer takykardi redan i vila, men ej hos häst. Det är en relativt
vanlig orsak till nedsatt prestationsförmåga vilket ofta är det enda symtomet, men dyspné,
epistaxis och cirkulatorisk kollaps kan också förekomma. Många hästar som ej ska maxprestera
är dock helt utan symtom och arytmin kan då upptäckas av en slump vid klinisk undersökning.
Sjukdomen orsakar patologiska förändringar, både makroskopiskt och mikroskopiskt.
Makroskopiskt ses lesioner med fibros i ett eller båda förmaken och perikardit. Klaffinsufficiens
är vanligare hos hästar med förmaksflimmer än hos friska individer, men förekommer inte alltid.
De vanligaste mikroskopiska förändringarna vid förmaksflimmer är cellulär infiltration,
framförallt lymfocyter, och fibrösa förändringar. Strukturell remodulering i form av t.ex. myolys
eller tecken på apoptos förekommer hos både människa och get vid förmaksflimmer, men det är
omdiskuterat huruvida det förekommer hos häst. Däremot har det visats att elektrisk
remodulering förekommer hos häst. Det innebär ett förändrat uttryck och funktion hos vissa
jonkanaler, t.ex. en nedreglering av L-typ Ca2+-kanaler. Nedregleringen är en
autoskyddsmekanism som ska skydda kardiomyocyterna från ökad kalciumkoncentration
eftersom höga kalciumkoncentrationer är toxiskt och snabbare förmaksfrekvens, som vid
förmaksflimmer, ökar kalciumkoncentrationen i kardiomyocyterna. Inom humanmedicinen har
det visat sig att elektrisk remodulering bidrar till tidig recidivering efter konvertering, progressiv
läkemedelsresistens vid långvarigt förmaksflimmer och progression från paroxysmalt till
persisterande och permanent förmaksflimmer.
Förmaksflimmer kan behandlas farmakologiskt eller med transvenös elkonvertering. Upp emot
90 % av fallen går att konvertera till normal sinusrytm, men de som konverterat kan recidivera.
Studier har gjort kopplingar mellan hjärtsvikt och/eller kraftiga blåsljud och sämre prognos. I
övrigt är de kliniska symtomen inte avgörande för behandlingsresultatet eller kopplat till
patologiska förändringar. Idag går alltså inte att kliniskt skilja mellan behandlingsbara och ickebehandlingsbara
fall av förmaksflimmer hos häst förutom att testa olika behandlingar. Oavsett val
av behandling finns risk för biverkningar och dödsfall vid behandling har förekommit. |
|---|