Hur skiljer sig olika diagnostiska metoder i förmåga att identifiera strukturer och patologiska förändringar i bakknä hos häst?
Skador i knäleden hos häst är en vanlig orsak till hälta och/eller nedsatt prestation. En skada på någon av strukturerna i leden leder ofta till instabilitet och minskad kongruens mellan ledytorna och till följd av detta en onormal belastning på leden. Instabilitet i leden kan bidra till att osteoar...
| Main Author: | |
|---|---|
| Format: | First cycle, G2E |
| Language: | Swedish Swedish |
| Published: |
2017
|
| Subjects: | |
| Online Access: | https://stud.epsilon.slu.se/10493/ |
| Summary: | Skador i knäleden hos häst är en vanlig orsak till hälta och/eller nedsatt prestation. En skada på någon av strukturerna i leden leder ofta till instabilitet och minskad kongruens mellan ledytorna och till följd av detta en onormal belastning på leden. Instabilitet i leden kan bidra till att osteoartrit utvecklas. Även osteochondros är en vanlig skada i knäleden som orsakas av en störning i den endochondrala benbildningen. Vid osteoartrit ses röntgenförändringar som osteofyter, subchondral benskleros och minskad ledspringa. Också vid ultraljud kan osteofyter ses, liksom vissa mer omfattande broskdefekter. Även förändringar i ledkapseln kan bedömas med hjälp av ultraljud. Artroskopi är dock den bästa metoden för att utvärdera ledbroskets status.
Knäleden består av tre ledavdelningar. Viss kommunikation kan förekomma mellan dessa, men det varierar mellan olika individer. Likt andra synovialleder består knäleden av ledkapsel, ledvätska, ledbrosk och subchondralt ben. Dessutom omges leden av kollateralligament, patellarligament och korsband som bidrar med stabilitet och menisker som bidrar med stötdämpning och tryckutjämning samt skapar kongruens mellan ledytorna.
Korrekt diagnostik och behandling i ett tidigt skede förbättrar prognosen vid skador i knäleden. De senaste åren har diagnostiken av bakknä hos häst förbättrats, och därmed även den växande förståelsen för knäledens kliniska betydelse vid hälta. De diagnostiska metoder som idag används är röntgen, ultraljud och artroskopi. Alla dessa har vissa begränsningar men även förtjänster när de jämförs med varandra. På människa används MRI i stor utsträckning, något som inte är rimligt att genomföra i samma utsträckning på häst, då knäleden omges av en stor muskelmassa och har en svår anatomisk placering.
Röntgen används främst för att diagnosticera skelettförändringar som frakturer, fissurer, osteofyter, enteseofyter och skleros men även mer omfattande och kroniska mjukdelsskador kan ses radiologiskt. Ultraljud lämpar sig bäst för diagnostik av mjukdelar som senor, ligament och i viss mån ledbrosk. Även benytor kan utvärderas med hjälp av ultraljud, medan det kompakta och trabekulära benet endast kan ses vid röntgenundersökning. Artroskopi anses vara ”gold standard” för diagnostik av knäleden hos häst, trots att även denna metod har vissa begränsningar. Artroskopi är framförallt användbart för att visualisera broskdefekter, skador på korsband och menisker. Vid artroskopi är det även möjligt att behandla vissa typer av skador på exempelvis brosk, menisker och ligament.
Studier har gjorts där de diagnostiska metoderna har jämförts med varandra, både när det kommer till vilka strukturer som kan identifieras, men också deras förmåga att detektera skador i dessa strukturer. Även bedömningar som olika veterinärer/bilddiagnostiker gör utifrån samma material har studerats. Här visades att även erfarna bilddiagnostiker gör olika bedömning, både när det kommer till förekomst av lesioner och omfattningen av dessa. Ingen av metoderna kan ensam utvärdera hela knät och detektera all patologi, men tillsammans kan de ge en bra helhetsbild av knäleden hos häst. |
|---|