En studie av tre inventeringsmetoder i slutavverkningsbestånd
Information om avverkningsbestånd är avgörande för att kunna planera flödet av olika virkessortiment, och därmed kunna leverera rätt mängd virke i rätt tid mot avtalade kontrakt. Det är också avgörande för att bedöma ersättningen till entreprenörerna. Västra skogsägarna håller på att utveckla...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | L3 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Forest Resource Management
1997
|
| Materias: |
| Sumario: | Information om avverkningsbestånd är avgörande för att kunna planera flödet av olika
virkessortiment, och därmed kunna leverera rätt mängd virke i rätt tid mot avtalade
kontrakt. Det är också avgörande för att bedöma ersättningen till entreprenörerna.
Västra skogsägarna håller på att utveckla ett avverkningsplaneringssystem, Swiss,
som skall klara detta. I systemet skall finnas rutiner för inventering av träden i
bestånden och andra beståndsvariabler som terrängtransportavstånd, bärighet etc.
Det här arbetet inskränker sig till att undersöka trädvariabler i slutavverkningsbestånd
enligt tre olika inventeringsmetoder. Två av metoderna är subjektiva och har
undersökts genom ett fältförsök i tolv slutavverkningsbestånd i östra Värmland. De
två subjektiva metoderna var "hoftning" och inventering av subjektivt utlagda
cirkelprovytor. Den tredje metoden är en objektiv cirkelytemetod. Den redovisas
utifrån en litteraturstudie. De undersökta variablerna var barrträdsvolym,
trädslagsblandning och antal stammar/ha.
Förrättningsmännens uppgift i den subjektiva cirkelytemetoden var att finna en till tre
cirkelytecentrum i bestånden. Dessa skulle väljas så representativa som möjligt för de
undersökta variablerna. Med "hoftning" avsågs rent okulär uppskattning av dessa
variabler, men med rätt att göra stödmätningar. Förrättningsmännen genomförde
denna metod direkt efter cirkelprovyteutläggningen i samma bestånd.
Förrättningsmännen inventerade först fem bestånd enl nämnda subjektiva metoder,
sedan genomfördes en kalibreringsövning. A
v
sikten med denna var att "lära"
förrättningsmännen hur skog med olika värden på de undersökta variablerna ser ut.
Kalibreringsövningen genomfördes i två slutavverkningsbestånd, som inventerats med
vardera 24 objektivt utlagda cirkelprovytor. Efter kalibreringen inventerades
ytterligare fem bestånd med samma metoder som före kalibreringen.
Förrättningsmännens inventeringsresultat jämfördes sedan med "facit". Detta "facit"
utgjordes av skördardata och mätbeskedsdata från VMF. Beståndsarealerna uppmättes
med hjälp av kontinuerlig GPS-mätning för att få säkrare facit än pliktpollettsmätning
ger. Utifrån inventeringsresultaten genomfördes också utbytesberäkningar enl
Ollas
från hoftningen och teoretisk aptering av de inklavade träden på de subjektivt utlagda
cirkelprovytorna.
Av de två subjektiva metoderna visade sig hofmingen i genomsnitt uppskatta volymen
bäst i enskilda bestånd. För uppskattning av totala volymen, om alla bestånd slås
samman, fick metoderna däremot omvänd rangordning. För uppskattning av
stammar/ha gav de subjektiva cirkelprovytorna en något bättre skattning. För
trädslagsblandningen var metoderna likvärdiga. Kalibreringsövningen tycktes inte ha
någon effekt på förrättningsmännen för uppskattning av någon av de undersökta
variablerna. I den subjektiva cirkelytemetoden verkar det för samtliga variabler sakna
betydelse om förrättningsmännen lagt ut en, två eller tre ytor. För den objektiva
cirkelytemetoden är dimensioneringen av inventeringen helt avgörande för hur bra
skattningarna blir. Det är inventeringskostnaden som sätter gränsen. I det här arbetet
har jag också utifrån en överslagsmässig tidsstudie försökt sätta kostnad i form av tid Enl min mening går det inte att endast utifrån den här studien avgöra vilken metod
som är mest lämplig att använda i Swiss. För detta beslut krävs mer fakta om
omständigheterna utanför skogsbestånden. Beslutet är ytterst en avvägning mellan
informationens värde och kostnaden att samla in den. I Västra skogsägamas fall är
kanske dessutom mätningen av beståndsarealerna ett större bekymmer än valet av
inventeringsmetod. Beståndsarealerna utgör sannolikt en minst lika stor felkälla som
skattningen av beståndsvariabler.
|
|---|