Anslagstid för diagnostiska anestesier vid frambenshälta hos häst
Hälta hos häst orsakad av ortopediska skador är den vanligaste anledningen till uppsökande av veterinärvård i Sverige och kan vara kostsamt. Detta, tillsammans med att hälta innebär ett ökat djurlidande, ställer höga krav på veterinären att lokalisera det område som gör ont och ställa en diagnos...
| Main Author: | |
|---|---|
| Format: | H3 |
| Language: | Swedish Inglés |
| Published: |
SLU/Dept. of Anatomy, Physiology and Biochemistry (until 231231)
2021
|
| Subjects: |
| Summary: | Hälta hos häst orsakad av ortopediska skador är den vanligaste anledningen till uppsökande av
veterinärvård i Sverige och kan vara kostsamt. Detta, tillsammans med att hälta innebär ett ökat
djurlidande, ställer höga krav på veterinären att lokalisera det område som gör ont och ställa en
diagnos för att framgångsrikt kunna behandla hästen. Ofta används diagnostiska anestesier under en
ortopedisk undersökning för att lokalisera smärtans ursprung. Lokalanestetika deponeras då
perineuralt, intrasynovialt eller infiltrativt beroende på vilken struktur som ska bedövas. Hästens
rörelsemönster utvärderas på nytt för att avgöra om hältan minskat eller försvunnit. Vanligen sker
denna upprepade rörelseundersökning efter 10–30 minuter och ses ingen förbättring bedövas en
annan struktur. Det är därför viktigt att känna till hur anslagstiden för lagd bedövning kan variera
för att inte gå vidare med nästa bedövning för snabbt och därmed riskera feltolkningar. Det finns ett
fåtal studier på anslagstid av diagnostiska anestesier med varierande resultat. Tidigare studier om
hur lokalanestetika och kontrastmedel diffunderar har visat att det sker en viss diffusion dels
proximalt och distalt, dels mellan intilliggande synoviala strukturer. Detta kan bidra till en
varierande anslagstid och att hälta rimligtvis kan påverkas efter längre tid än de 10–30 minuter man
normalt väntar idag. Detta examensarbete är en pilotstudie vars syfte var att undersöka hur
anslagstiden för olika diagnostiska anestesier varierar hos naturligt frambenshalta hästar.
Tio hästar som inkom till Universitetsdjursjukhuset (UDS) i Uppsala för utredning av
frambenshälta inkluderades i studien. Kriterierna för att ingå var att hästen bedömdes ha en primär
frambenshälta enligt veterinär och det objektiva rörelseanalyssystemet Qualisys. Vidare krävdes att
minst en diagnostisk anestesi lades under utredningens gång och att veterinären därefter bedömde
hältan som synbart förbättrad liksom att de genererade asymmetrivärdena från Qualisys minskade
med minst 50 %. Samtliga diagnostiska anestesier lades med Carbocain (mepivakain 20 mg/ml).
Upprepade objektiva mätningar med Qualisys gjordes vid bestämda tidpunkter efter att bedövningen
lagts för att se hur hältan förändrades över tid.
Resultatet visar tendenser på att det finns en variation i hur länge en hälta kan förbättras av en
diagnostisk anestesi. Majoriteten av bedövningar släckte inom den tid man normalt väntar idag men
det fanns även fall där det tog längre tid vilket bekräftar hypotesen. Hovledsanestesier verkar ha en
mindre variation än till exempel ledningsanestesier. Utöver varierande anslagstid kunde även
fluktuerande grad av hälta och mätvärden ses hos några hästar under utredningens gång. Hos två av
hästarna fanns en osäkerhet på ifall bedövningarna faktiskt släckt rent objektivt eller om det berodde
på en spontan förändring av hältan. Det begränsade antalet hästar som dessutom hade olika ursprung
till sin hälta gjorde det svårt att dra några generella slutsatser från studien. Det ger emellertid en
indikation på att fortsatta studier inom ämnet krävs för att få en bättre uppfattning om anslagstiden
för specifika bedövningar. För att samla tillräckligt med material skulle en liknande studie behöva
pågå under längre tid. Alternativt skulle en experimentell studie inriktad på en sorts diagnostisk
anestesi vara användbar för att få ett standardiserat resultat och därmed lättare kunna dra slutsatser
från resultat. Det finns redan nu med detta resultat en anledning att låta hältutredningar ta längre tid;
det finns ett värde i att göra upprepade rörelseundersökningar innan bedövningar läggs men även
efter att en bedövning bedömts som positiv eller negativ. |
|---|