Har Transkutan Elektrisk Nervstimulering en smärtlindrande effekt på hundar med osteoartrit
Hälta är den näst vanligaste orsaken till att djurägare idag söker veterinärvård för sina hundar. Kronisk ledsmärta sekundärt till osteoartrit (OA) ger kliniska tecken som stelhet, hälta och motvillighet att röra sig. Smärtan behandlas vanligen farmakologiskt med icke-steroida antiinflammatoriska...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | Second cycle, A2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2020
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/15872/ |
| Sumario: | Hälta är den näst vanligaste orsaken till att djurägare idag söker veterinärvård för sina hundar.
Kronisk ledsmärta sekundärt till osteoartrit (OA) ger kliniska tecken som stelhet, hälta och
motvillighet att röra sig. Smärtan behandlas vanligen farmakologiskt med icke-steroida
antiinflammatoriska medel (NSAID’s). Dessa läkemedel kan tyvärr medföra allvarliga
biverkningar så som magsår, kräkningar, diarré samt njur- och leverskador. Biverkningarna kan
leda till att hundar med OA inte kan få tillräcklig smärtlindring på grund av att
långtidsbehandling med NSAID’s inte är möjlig. Det finns icke-farmakologiska alternativ och
komplement till NSAID-behandling så som viktkontroll, aktiv träning, stretching, akupunktur,
massage, rörelseomfångsövningar och Transkutan Elektrisk Nervstimulering (TENS) men det
finns endast begränsad dokumentation om metodernas effekt.
Syftet med det här examensarbetet var att undersöka om TENS har en smärtlindrande effekt på
hundar med OA, detta för att hitta en alternativ smärtlindring för de hundar som inte kan
behandlas med NSAID’s. Effekten av TENS utvärderades med aktivitetsmonitorer som fästes
i hundanas halsband och med dessa mättes hundarnas fysiska aktivitet under studien.
Försöket var upplagt som en cross-over-studie där hundarna verkade som sina egna kontroller.
Totalt medverkade 13 hundar med OA av olika kön, ålder, ras, vikt och lokalisation av OA.
Hundarna behandlades med både aktiv och inaktiv TENS under 40 minuter dagligen i 7 – 10
dagar. Vilka hundar som fick aktiv respektive inaktiv behandling bestämdes genom
slumpmässigt urval.
Utifrån examensarbetets litteraturstudie finns det ett teoretiskt underlag för att TENS skulle
kunna vara ett alternativ till farmakologisk behandling av ledsmärta hos hund. Resultatet från
den kliniska studien indikerade dock ingen övervägande statistiskt signifikant skillnad avseende
fysisk aktivitetsnivå vid jämförelse av TENS- och placebobehandling.
I aktivitetskategorin ”very vigorous” sågs en ökning under perioden ”behandling aktiv” jämfört
med ”innan aktiv behandling” (medelvärden: 3,44 h och 3,65 h, p=0,04). När motsvarande
jämförelse gjordes för de två sista gemensamma dagarna i varje period fanns en signifikant
skillnad när baslinje innan placebo jämfördes med ”behandling placebo” i aktivitetskategorin
”sedentary” (medelvärden: 11,10 h och 10,29 h, p=0,04).
Det totala antalet minuter (under alla dagar) i varje aktivitetskategori jämfördes. Då
medelvärden för ”baslinje 1” och ”baslinje 2” jämfördes var aktivitetsnivån under baslinje 1
signifikant mindre i aktivitetskategorin ”sedentary” (medelvärden: 64,08 h och 89.04 h,
p=0,0005) och ”very vigorous” (medelvärden: 21,36 h och 34,8 h, p=0,03). Medelvärden för
baslinje innan aktiv behandling var signifikant större än för ”behandling aktiv” för
aktivitetskategorierna ”mild-moderate” (medelvärden: 13,9 h och 10,08 h; p=0,03) och
”vigorous” (medelvärden: 4,2 h och 3,38 h, p=0,04). Medelvärden motsvarande baslinje innan
placebo jämfördes med ”behandling placebo” för hundarna i omgång ett i aktivitetskategorin
”sedentary” (medelvärden: 90,48 h och 75,12 h, p=0,03).
När procentsatsen ”andel minuter av det totala antalet minuter spenderade i varje
aktivitetskategori” jämfördes fanns tre signifikanta skillnader. När ”baslinje 1 och baslinje 2”
jämfördes i aktivitetskategorin ”sedentary” var skillnaden signifikant (medelvärden: 61,07 %
och 64,0%, p=0,03). Följaktligen skedde en ökning under perioden ”baslinje 2”. När värden
motsvarande baslinje innan aktiv behandling jämfördes med ”behandling aktiv” i
aktivitetskategorin ”sedentary” var skillnaden signifikant (medelvärden: 63,96 % och 64,66 %,
p=0,018). För hundarna i omgång två fanns en signifikant skillnad när baslinje innan aktiv
behandling jämfördes med ”behandling aktiv” i aktivitetskategorin ”sedentary” (medelvärden:
57,02 % och 63,07%, p=0,052). Således skedde en ökning under perioden ”behandling aktiv”.
De signifikanta skillnaderna som fanns är dock för få för att kunna dra några slutsatser att det
fanns någon skillnad i aktivitetsnivå mellan TENS och placebo. |
|---|