Biotillgänglighet för buprenorfin efter subkutan administrering till kanin
Kaniner är både populära sällskapsdjur och används ofta experimentellt inom forskning. Kaniner kan behöva genomgå kirurgiska ingrepp och effektiv postoperativ smärtlindring är nödvändig för att upprätthålla god djurvälfärd. För att smärtlindra kaniner används opioiden buprenorfin, ett potent långtid...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | H3 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Clinical Sciences (until 231231)
2019
|
| Materias: |
| Sumario: | Kaniner är både populära sällskapsdjur och används ofta experimentellt inom forskning. Kaniner kan behöva genomgå kirurgiska ingrepp och effektiv postoperativ smärtlindring är nödvändig för att upprätthålla god djurvälfärd. För att smärtlindra kaniner används opioiden buprenorfin, ett potent långtidsverkande analgetikum med lindrig sedativ effekt och förstärkande effekt
på andra centralt verkande läkemedel. Buprenorfin administreras ofta subkutant (SC) då det är
mindre komplicerat än intravenös (IV) och troligen mindre smärtsamt än intramuskulär (IM)
injektion. I nuläget är rekommenderad dosering och doseringsintervall för buprenorfin till kanin
0,02–0,1 mg/kg var 6:e timme oavsett administrationsväg, detta trots att nästan inga farmakokinetiska studier genomförts på kanin för att beräkna biotillgängligheten. Syftet med denna studie var att fastställa biotillgängligheten hos buprenorfin efter SC administrering och därmed
kunna ge bättre rekommendationer för administrering av buprenorfin till kanin. I denna randomiserade studie användes tio New Zealand White kaniner, fem av vardera kön. Vid tre olika
tillfällen och med två veckors mellanrum, administrerades varje kanin buprenorfin IV 0,05
mg/kg, SC 0,05 mg/kg (SC låg) respektive SC 0,1 mg/kg (SC hög). Upprepade arteriella blodprover togs under 480 min och serum analyserades för att mäta buprenorfinkoncentrationen.
Data analyserades med två-vägs-ANOVA med behandling och kön som oberoende variabler,
djur och försöksdag som block, samt kroppsvikt som kovariat. Administrationsvägen hade en
signifikant effekt på alla parametrar, som varierade mellan kön. AUC var signifikant lägre för
SC låg än för IV för honor (423 ± 149 resp. 911 ± 161 µg/L*min, p <0,001) och även för hanar
(366 ± 178 resp. 667 ± 133, p = 0,01). AUC för SC låg var även signifikant lägre än för SC hög
för honor (633 ± 211, p = 0,015) och hanar (958 ± 387, p <0,001). Biotillgängligheten var
signifikant lägre för SC låg än för SC hög för hanar (53 ± 22 resp. 71 ± 23 %, p = 0,008) men
inte för honor (48 ± 21 resp. 36 ± 14 %, p = 0,6). Cmax var lägre för SC låg än för SC hög för
hanar (2 ± 1 resp. 8 ± 3 ng/ml, p <0,001) men inte för honor (3 ± 2 resp. 3 ± 1 ng/ml, p = 0,15).
Det är svårt att ge en rekommendation om SC dos av buprenorfin till kanin eftersom effekten
av dos på de farmakokinetiska egenskaperna varierar beroende på kön. Eftersom SC administrering även kan påverkas av fettdepåer så är intravenös administrering att föredra. Det vore
värdefullt att utvärdera intramuskulär administrering som ett alternativ. |
|---|