Förebyggande åtgärder för bekämpning av blodmask
Lilla blodmasken, Cyathostominae, är hästens vanligaste endoparasit. Näst intill alla hästar exponeras någon gång under sin livstid och påverkas i varierande grad. Vid kraftig infektion kan hästen få symptom i form av avmagring, diarré och kolik, vilket kan ha dödlig utgång. Lilla blodmasken har...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | H3 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health (until 231231)
2019
|
| Materias: |
| Sumario: | Lilla blodmasken, Cyathostominae, är hästens vanligaste endoparasit. Näst intill alla hästar exponeras någon gång under sin livstid och påverkas i varierande grad. Vid kraftig infektion kan hästen få symptom i form av avmagring, diarré och kolik, vilket kan ha dödlig utgång.
Lilla blodmasken har en fekal-oral livscykel, vilket innebär att ägg från adulta maskar i tarmen följer med träcken ut på betet. I träcken kläcks äggen vid goda väderförhållanden och utvecklas till larver. Larverna tar sig ut från träckhögen till omgivande gräs. Vid förtäring av kontaminerat gräs åter/nyinfekteras hästen med blodmasklarver. Larverna utvecklas inkapslade i tarmväggen och mognar till adulta maskar som lägger ägg i grovtarmen, vilket sluter parasitens livscykel.
För att hålla parasitsmittan på en låg nivå har regelbunden anthelmintikabehandling tidigare varit lösningen. Sedan nya EU-direktiv infördes år 2007 sker avmaskning istället selektivt. Selektiv avmaskning innebär att endast de hästar som utskiljer parasitägg avmaskas. För att identifiera vilka hästar som behöver anthelmintikabehandling analyseras träckprover. Den tidigare överanvändningen av anthelmintika läkemedel har resulterat i att hästens parasiter har utvecklat resistens. För att bromsa resistensutvecklingen behövs förutom strikt selektiv avmaskning även beteshygienska åtgärder utföras för att minska parasitförekomsten och därmed ny/återinfektering på betet.
Studiens syfte är att undersöka förebyggande bekämpningsåtgärder för att minska smittan av blodmaskar på bete genom att fastställa effekten av att mocka och harva beteshagarna. Studien undersöker även hur långt blodmasklarverna förflyttar sig i gräset från träckhögen samt parasiternas förmåga att överleva en vinter på betet. Studien delades således upp i fyra mindre delstudier.
I delstudie 1 delades en större parasitfri gräshage upp i två jämförbara delar där hästar med känd äggutskiljning betade varannan dag. Manuell mockning utfördes två gånger i veckan i en av hagdelarna, medan ingen åtgärd vidtogs i den andra hagdelen. Gräsprover togs från båda hagdelarna varannan vecka för att räkna och jämföra antalet blodmasklarver. I delstudie 2 undersöktes hur långt larverna förflyttar sig i gräset från träckhögen. Gräsprover tog vid förbestämda punkterna 20, 50 och 100 cm. I delstudie 3 & 4 undersöktes effekten av att harva beteshagarna. Även i dessa två studier delades en större hage upp i jämförbara delar och gräsprover samlades likaså varannan vecka för att jämföra mängden blodmasklarver i gräset mellan harvade och oharvad hagar. I delstudie 4 undersöktes även blodmasklarvernas förmåga att övervintra och överleva vintern på betet till nästa säsong.
Resultatet visar att mockning av beteshagar två gånger i veckan har god effekt för att sänka parasitförekomst på betet. I studien fastslogs även att blodmasklarverna förflyttar sig minst en meter ifrån träckhögen, och således utgör en möjlig smittväg mellan närliggande hagar. Blodmasklarverna visade i studien ha förmåga att överleva en vinter på betet och tycks tåla kyla bra. Resultatet av harvning som beteshygienisk åtgärd tyder på reducerad förekomst av blodmasklarver. Dessvärre gick det i studien inte att statistiskt fastställa resultatet, vilket understryker behovet av fler och längre studier inom området |
|---|