| Summary: | Till mitten av seklet förväntas världens befolkning uppnå 9 miljarder. Efterfrågan på livsmedel kommer därför att öka, och konsumtionstrycket kommer spädas på ytterligare i och med en förbättrad levnadsstandard globalt. Jordbrukssektorn upplever idag en enorm konkurrens om markresurser från andra sektorer, vilket påverkar livsmedelsproduktionen. Till skillnad från många andra ekonomiska sektorer är jordbruket beroende utav väderförhållandena, och fluktuationerna samt den ovisshet klimatförändringarna medför i nederbördsmängden utgör därför ett hot mot den framtida livsmedelssäkerheten. Frågan kvarstår ifall planeten kan klarar av att producera mer mat till följd av den ökande efterfrågan på livsmedel, som den stigande befolkningsmängden och levnadsstandarden medför, samt inom ramen för klimatförändringarna.
I den här studien försöker jag att söka svar på hur klimatförändringarna presenteras och hanteras av europeiska kommissionen i sitt meddelande för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) 2021 – 2027. Som världens största livsmedelsproducent utgör EU ett viktigt nav i den globala livsmedelssäkerheten, och därför ingår det i uppdraget att utforma politiken så att jordbrukssektorn inom Europa strävar åt en hållbar inriktning. Genom att analysera hur europeiska kommissionen i sitt meddelande utav GJP för nästkommande programperiod hanterar klimatförändringarna i relation till den framtida jordbrukspolitiken, kan jag få en uppfattning om hur arbetet för att säkerställa och trygga livsmedelsförsörjningen inför framtiden går till.
Jag har använt mig av en kvalitativ textanalys som både teori och metod för undersökningen. Genom en noggrann läsning av meddelandets olika delar i förhållande till varandra och i sin kontext kan jag tolka och utläsa hur problematiken hanteras av EU. Mina tolkningar och därmed resultat, baseras på att jag utgått ifrån olika begrepp inom teorin för att tyda politiken och meddelandet. Studiens resultat visar att EU i sin nästkommande programperiod för GJP kommer att utvecklas mot ett större eget ansvar hos medlemsländerna själva, vilket europeiska kommissionen benämner som en ökad subsidiaritet. Det är främst inom områdena miljö, klimatförändringar och hållbar utveckling som EU delegerar mer ansvar till sina medlemsländer
|
|---|