Renal dysplasi hos hund
Renal dysplasi är en progressiv njursjukdom som rapporterats hos ett flertal hundraser runtom i världen. Sjukdomen definieras som en oorganiserad utveckling av njurparenkym orsakat av onormal differentiering. Hundarna föds med underutvecklade njurar och kommer utveckla kronisk njursvikt med tiden...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2016
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/9057/ |
| Sumario: | Renal dysplasi är en progressiv njursjukdom som rapporterats hos ett flertal hundraser runtom
i världen. Sjukdomen definieras som en oorganiserad utveckling av njurparenkym orsakat av
onormal differentiering. Hundarna föds med underutvecklade njurar och kommer utveckla
kronisk njursvikt med tiden, något som annars är ovanligt hos unga individer. Symptomen
uppkommer vanligen före två års ålder och utgången är alltid fatal. Denna litteraturstudie
belyser vilken klinisk bild som kan ge misstanke om renal dysplasi samt möjliga patogeneser.
Diagnos fastställs idag genom histopatologisk undersökning av njurvävnad från biopsi eller vid
obduktion, även om ultraljud och klinisk kemi är vägledande. Vid histopatologisk undersökning
ska minst en av fem möjliga primära dysplastiska lesioner påvisas. Dessa lesioner innefattar
osynkroniserad differentiering av nefron, kvarstående fetalt mesenkym, kvarstående
metanefriska gångar, atypiskt tubulärt epitel samt dysontogen metaplasi. Mest frekvent
förekommande av de primära dysplastiska lesionerna anses vara osynkroniserad differentiering
av nefron, vilket innebär persisterande fetala glomeruli och/eller tubuli i den adulta njuren.
Etiologi och patogenes för renal dysplasi är i dagsläget okänd även om ett antal potentiella
orsaker diskuteras. Den mest diskuterade orsaken är ett recessivt nedärvningsmönster av en
eller flera gener. I dagsläget rapporteras konstaterade fall till Svenska Kennelklubben för
registrering, den affekterade individen samt dess föräldradjur utesluts ur aveln som en
försiktighetsåtgärd. Mer forskning är nödvändigt för identifiering av etiologi och skulle kunna
möjliggöra ett mer förebyggande avelsarbete mot sjukdomen.
Renal dysplasi leder till utveckling av kronisk njursvikt med uremi. Njurarnas försämrade
fysiologiska egenskaper resulterar i biokemiska förändringar vid njursvikt. Blodprovsanalys
visar på azotemi, nonregenerativ anemi och ofta hyperfosfatemi. Dessa parametrar visar på
omfattningen av njursvikten. Proteinuri förekommer normalt inte och kan särskilja renal
dysplasi från andra progressiva njursjukdomar. Vanliga symptom vid renal dysplasi är minskad
aptit, anorexi, minskad tillväxt, viktnedgång, polyuri och polydipsi samt kräkningar. Renal
dysplasi bör misstänkas då unga djur visar symptom som tyder på kronisk njursvikt. Det är av
yttersta vikt att praktiserande smådjursveterinärer som misstänker renal dysplasi påtalar för
djurägaren att blodprov samt vävnadsprov bör analyseras för fastställande av diagnos samt
bidragande till forskning. |
|---|