Stadens (mellan) rum : mellanrummens plats och betydelse i planeringsprocessen
Mellan bebyggda enklaver och väldefinierade stadslandskap stöter man på underliga ytor, till synes tomma, ödsliga och utan någon som helst funktion. Ytorna definieras ofta som stadens mellanrum och det är utifrån dessa platsers existens som uppsatsen grundas på. Mellanrummen skiljer sig ofta mark...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | M2 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Landscape Architecture, Planning and Management (from 130101)
2015
|
| Materias: |
| Sumario: | Mellan bebyggda enklaver och väldefinierade stadslandskap stöter man på underliga
ytor, till synes tomma, ödsliga och utan någon som helst funktion. Ytorna definieras ofta
som stadens mellanrum och det är utifrån dessa platsers existens som uppsatsen grundas
på. Mellanrummen skiljer sig ofta markant från den välordnade och kontrollerade
staden, men är alltjämt en del av den. Målet är att genom litteraturstudier undersöka
vad mellanrummens värden tros ha för staden och dess invånare. Studien ska utgöra ett
underlag till en fortsatt diskussion kring vad som betecknar dessa platser och vad de
kan ha för värde utifrån ett planerings- och användarperspektiv.
Genom litteraturstudien har jag kommit fram till att det är mellanrummens
oklara, odefinierade och flyktiga karaktär som är dess största tillgång och värde,
och att mellanrummet inte innehåller några förutbestämda regler för hur man som
brukare av landskapet bör bete sig. Stadens mellanrum är öppna för appropriering,
självorganisering, kreativitet och spontanitet. Mellanrummen är en plats där användare
kan agera tillfälligt i nuet. Detta innebär att mellanrummen utgör ett alternativ till det
kontrollerade offentliga rummet, och kan på så vis kan bli en frizon för det som annars
inte passar in.
Uppsatsen behandlar även arkitekten och planerarens förhållningssätt till staden
och dess mellanrum. Jag har genom studien kunnat se tre olika riktlinjer som skiljer
sig åt. Den första riktlinjen menar att; bara genom att lämna mellanrummen åt sitt
blivande kan de överleva och utvecklas. Den andra faller tillbaka på ett traditionellt
planeringsideal och ser inte dessa platser som en del av professionen. Den tredje
riktlinjen utgör ett förhållningssätt som utgår från att staden alltid är i förändring. Det
är ett synsätt där den lokala platsen och dess historia spelar stor roll för hur platsen
utvecklas. Riktlinjen menar att genom en växelverkande process kan arkitekturen
kopplas ihop mer sammanflätat med staden och dess invånare. |
|---|