Stressfrakturer hos den elitidrottande hästen
Muskuloskeletala skador är ett stort problem hos hästar som tränas och tävlas i kapplöpning, och orsakar smärta med påföljande hälta för individen och ger även ekonomiska förluster inom industrin. Av dessa är stressfrakturer i tredje metakarpalbenet distalt på frambenet vanligast och utgången är oft...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2015
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/7958/ |
| Sumario: | Muskuloskeletala skador är ett stort problem hos hästar som tränas och tävlas i kapplöpning, och orsakar smärta med påföljande hälta för individen och ger även ekonomiska förluster inom industrin. Av dessa är stressfrakturer i tredje metakarpalbenet distalt på frambenet vanligast och utgången är ofta katastrofal med avslut på karriären och i vissa fall slakt. För denna typ av skada finns alltid en preexisterande patologi i benvävnaden. Träningen är högintensiv och kräver en fysisk adaptation av rörelseapparaten. Den kraftiga mekaniska belastningen kan kopplas till predilektionsplatser för frakturerna, där mikroskador i benvävnad utvecklas till fullständiga frakturer. Stressfrakturernas bakgrund är multifaktoriell med flera riskfaktorer. Trots den höga prevalensen, kunskaper om riskfaktorer och allvarlighetsgraden i skadan finns inte säkra metoder för att påvisa vilka hästar som ligger i riskzonen att drabbas. Detta gäller även för stressfrakturer hos humana elitidrottare.
Biologiska markörer är substanser i kroppsvätskor som kan användas som indikatorer för benmetabolismen och har karaktärsdrag som gör dem objektivt mätbara. Benspecifika markörer är framförallt sådana som påvisar aktiviteten hos osteoblaster och osteoklaster, vilka indikerar formation och resorption. Markörerna speglar momentana eller dynamiska förändringar och i och med den detaljerade molekylära karakteriseringen av benvävnad har potentiella markörer diskuterats så som; osteoprotegrin (OPG) med en viktig roll i aktiveringen av osteoklaster och således benresorption, bone sialo protein (BSP) som är inblandad i benbildning- och tillväxt samt nyckelproteiner ingående i Wnt-signaleringen med en viktig roll i utvecklingen av benvävnad. Dessa har i flera studier visat sig kunna vara potentiella markörer för benpatologi och skulle då kunna användas för screening av individer i riskzonen. Problemet med dessa markörer är att de vid normal benmetabolism varierar i koncentration och svårigheten är att avgöra när benpatologi uppstår istället för fysiologisk adaptation.
Det finns ett stort behov av att utveckla kliniskt användbara diagnostiska metoder för att identifiera individer med risk att drabbas av stressfrakturer. |
|---|