Renskötseln i Skandinavien : förutsättningar för sambruk och konflikthantering
Samemas hemområde kallas för Sapmi och sträcker sig från Kolahalvön genom den nordliga delen av finska Lappland och de nordliga delarna av Sverige till nord Norges atlantkust Inom detta område har den samiska kulturen sitt starkaste fäste. Renskötseln i Norden skiljer sig åt mellan länderna på...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | H1 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Forest Resource Management
2003
|
| Materias: |
| Sumario: | Samemas hemområde kallas för Sapmi och sträcker sig från Kolahalvön genom den
nordliga delen av finska Lappland och de nordliga delarna av Sverige till nord Norges
atlantkust Inom detta område har den samiska kulturen sitt starkaste fäste.
Renskötseln i Norden skiljer sig åt mellan länderna på flera punkter. Den norska
renskötseln är till exempel den betrogenaste och utgörs av flera olika distrikt och i vissa
delar av landet ligger sommarbetesmarkerna vid kusten och vinterbetesmarkerna i
inlandet, medan det kan vara motsatta förhållandena i andra delar av landet. I Sverige kan
man dela upp renskötseln i följande.tre former: den som bedrivs av fj. ällsamebyar,
skogssamebyar och av koncessionssamebyar. Där skogs-och fjällsamebyarna flyttar sina
renar mellan åretruntbetesmarkerna och vinterbetesmarkerna under året. Renskötseln i
Finland är den som är minst variationsrik, där hålls renarna på samma marker åretrunt
Det pågår konflikter i samtliga länder mellan rennäringen och övriga markanvändare. I
regel så handlar konfliktema i Sverige och Norge om det råder renskötselrätt i vissa delar
av renskötselområdet eller ej. När det gäller Finland så anser inte rennäringen att
skogsbruket visar tillräcklig hänsyn i sina skogsbruksåtgärder, det existerar även svåra
motsättningar mellan den ickesamiska befolkningen och den samiska i finskalappland.
För att försöka minska konfliktema mellan skogsbruk och rennäring har man i länderna
böljat nyttja olika former av samråd. I Sverige existerar två olika former, en enligt
skogsvårdslagen och en enligt FSCs kriterier. I Norge ska samråd ske enligt plan -och
bygglagen vid planering av olika former av markanvändning inom LNF-kategorin
(lantbruks-, natur- och frilutslivsområdet) dit även rennäringen hör. Sedan måste även
båda parter vara överens vid övriga ingrepp som starkt påverkar och eller är olämpliga för
rennäringen. Betydelsen av samråden och strategisk planering kommer även att öka i
framtiden. När det gäller Finland så har Metsähallitus som förvaltar statens skogar
tillsammans med den finska renägarföreningen arbetat fram en överenskommelse där en
av punktema tar upp samråd. Det finska certifieringssystemet FFSC innehåller även två
kriterier som bland annat innebär att skogsbruket ska förhandla med rennäringen.
!LO-konventionen 169 är mycket aktuell i samtliga länder. Norge är det enda landet av
de tre som har ratificerat konventionen och i Finland och Sverige utreder man just nu vad
som krävs för att även de ska kunna ratificera konventionen. Det stora problemet i
samtliga länderna är gränsdragningsfrågan. V ad innefattar egentligen renskötsel området?
Norge är det land som har gått längst vad det gäller att stifta nya lagar och göra om de
gamla samt utöka hänsyn i skogsbruket för att underlätta för rennäringen. Detta har
inneburit att bevisbördan numera ligger på markägaren, det är han som ska bevisa att
renskötselrätt inte existerar på hans mark. Staten har även rätt att expropriera mark som
samer har förlorat i tidigare rättegångar. Vidare så står även den norska staten för
kostnaderna vid upprättandet av avtal mellan renägare och markägare. Man är även mera
restriktiva med att hugga gammal skog i utsatta delar av renskötselområdet Detta har lett
till att man på flera håll anser att konfliktema på senare år har minskat När det gäller certifieringsfrågan så är Sverige det enda landet där majoriteten av
skogsmarken i renskötselområdet är FSC-certifierad. De övriga länderna har i stället valt
att PEPC-certifiera sina skogar. En av skillnaderna mellan organisationerna är att FSC tar
större hänsyn till ursprungsbefolkningarnas rätt att bruka skogen än PEFC.
Några möjliga anledningar till dessa skillnader mellan länderna är att skogsbruket är
mycket viktigare för Finland och Sverige än vad det är för Norge, varför man i Norge har
varit mer villiga att ratificera konventioner och stifta nya lagar som gynnar rennäringen.
Norge är även det land med den största andelen samiska invånare, vilket skulle kunna
innebära att deras röst väger tyngre. Att konfliktläget i Norge på senare år förbättrats
innebär nog att de nya lagarna och reglerna gett effekt, eftersom att situationen är så pass
likartad i de övriga länderna så skulle nog effekten bli den samma om de även infördes i
de övriga länderna. Men för att det ska vara möjligt måste någon vara beredd att stå för
kostnaderna.
|
|---|