Hundar med bakdelspares : omvårdnad och hantering på vårdavdelningen
Bakdelspares hos hund kan orsakas av exempelvis diskbråck, fibrocartilaginös emboli eller trauma. Korrekt, tidskrävande och omfattande omvårdnad och hantering är av betydelse för att inte förvärra befintlig ryggmärgsskada eller patientens allmäntillstånd. Omvårdnad och hantering av hund med bakde...
| Autores principales: | , |
|---|---|
| Formato: | M3 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Clinical Sciences (until 231231)
2022
|
| Materias: |
| Sumario: | Bakdelspares hos hund kan orsakas av exempelvis diskbråck, fibrocartilaginös emboli eller trauma.
Korrekt, tidskrävande och omfattande omvårdnad och hantering är av betydelse för att inte förvärra
befintlig ryggmärgsskada eller patientens allmäntillstånd. Omvårdnad och hantering av hund med
bakdelspares kräver enligt litteraturen stora kunskaper hos djursjukskötaren. På vårdavdelningen
ingår det i en djursjukskötares arbetsuppgifter att ge bästa möjliga omvårdnad och utföra korrekt
hantering, vilket innebär att rätt kunskaper förväntas kring vården av parespatienterna.
Detta examensarbetes syfte var att undersöka vilken omvårdnad och hantering som bäst lämpas
för inneliggande patienter med bakdelspares samt få en inblick i hur detta kan se ut på två stora
djursjukhus i Sverige. Med hjälp av en litteraturundersökning där vetenskapliga artiklar och
expertutlåtanden publicerade i vetenskapliga tidskrifter användes kunde grundläggande
förutsättningar inom olika omvårdnadsområden beskrivas. En intervjustudie utfördes sedan med två
djursjukskötare erfarna inom ämnet för att undersöka huruvida detta efterföljs i praktiken och för att
komplettera eventuella luckor i litteraturen.
Resultatet från intervjustudien och litteraturundersökningen visade att praktiken och litteraturen
till stor del var eniga om omvårdnaden och hanteringen för hundar med bakdelspares. Intervjusvaren
kunde skilja sig respondenterna emellan gällande bland annat olika tillvägagångssätt för berikning
och respondenterna uppgav även ytterligare åtgärder såsom utfodringstekniker vilket inte berördes
i litteraturen. Av särskild vikt var korrekt teknik vid hantering av patienten, uppmärksammandet av
problematisk urinering, noggrann hygien och smärtlindring samt burinredning och positionering av
patienten.
Denna studies konklusion var att litteraturen utgör en bra och översiktlig grund för hantering och
omvårdnad av parespatienter men att det föreligger brist på studier gällande viktiga detaljer som
djursjukskötare behöver uppmärksamma kring dessa patienters omvårdnad och hantering i
praktiken. Liknande studier i större omfattning skulle vara av intresse för att fånga upp dessa viktiga
detaljer från djursjukskötares beprövade erfarenheter. För att i framtiden få en bättre förståelse av
vikten av korrekt omvårdnad och hantering, efterfrågas forskning på huruvida patienter påverkas i
de fall där detta inte utförs. Av etiska skäl kan sådana studier däremot vara svåra att utföra. |
|---|