Luftig sårläkning
En av de vanligaste skadorna på hästar är någon form av sår. Veterinären har till uppgift att avgöra vilken hantering som är lämpligast för det aktuella såret. I de fall där det är möjligt brukar en primär sårläkning vara att föredra då såret läker både snabbare och med mindre ärrvävnad än vid sek...
| Autores principales: | , |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2021
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/16948/ |
| Sumario: | En av de vanligaste skadorna på hästar är någon form av sår. Veterinären har till uppgift att avgöra
vilken hantering som är lämpligast för det aktuella såret. I de fall där det är möjligt brukar en primär
sårläkning vara att föredra då såret läker både snabbare och med mindre ärrvävnad än vid sekundär
sårläkning. Om såret är kontaminerat eller om sårkanterna inte når ihop för att sutureras blir
sekundär sårläkning det enda alternativet. Ofta behandlas en sekundär sårläkning genom ett förband
som täcker såret för att skydda samt helt eller delvis stänga in såret i en kontrollerad miljö. För att
välja vilken typ av förband som bör användas är det viktigt att ha kunskap om och känna igen sårets
olika läkningsfaser. Faserna beter sig olika och kräver olika miljöer för att läkning ska ske optimalt.
En och samma typ av förband kan således inte användas på alla sår eller genom sårets alla faser.
Vanliga komplikationer under sårläkning är infektioner eller bildandet av exuberant granulation
tissue (EGT) vilka gör att såren riskerar att inte kunna läka. Sår på distala extremiteterna som
bandageras utvecklar både biofilm och EGT i större utsträckning än obandagerade sår. Ett sår som
hålls fuktigt läker snabbare och med bättre epitelisering.
En ny typ av förband (Rheva) undersöktes med avseende på genomsläpplighet av smuts och fukt.
Förbandet, vilket har formen av en kupol med perforeringar, låter såret luftas samtidigt som det
påstås behålla en fuktig sårmiljö och skydda mot kontamination. Förbanden placerades på både
klippt och oklippt päls på intakt hud så inga sår gjordes på hästarna. I varje förband placerades en
kompress som före och efter varje försökstillfälle kontrollvägdes. I detta kandidatarbete inom
djuromvårdnad har två studier utförts parallellt, en för att undersöka genomsläppligheten av smuts
och en för att undersöka genomsläppligheten av fukt hos förbandet. I smutsstudien användes torra
kompresser och i fuktstudien användes kompresser preparerade med vatten. Resultatet visade att
samtliga kompresser hade en liten ökad vikt efter försökstillfället jämfört med innan de placerades
i förbandet eller preparerades med vatten. Denna viktökning kan antydas bero på smuts men kan
även bero på annat. Kompresserna som preparerades med vatten återgick nästan helt till sin
ursprungliga vikt och kan därför inte anses behålla någon fukt. |
|---|