En jämförande studie mellan en örontermometer och en rektaltermometer för temperaturmätning hos katt på klinik
Inom klinisk veterinärmedicin används vanligen rektaltermometrar för att mäta kroppstemperatur hos katt vid klinikbesök eftersom metoden anses vara relativt enkel och tillförlitlig. Däremot kan rektal temperaturmätning orsaka obehag och stress hos katt. Det finns en del sjukdomstillstånd, som exe...
| Autores principales: | , |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2021
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/16937/ |
| Sumario: | Inom klinisk veterinärmedicin används vanligen rektaltermometrar för att mäta kroppstemperatur
hos katt vid klinikbesök eftersom metoden anses vara relativt enkel och tillförlitlig. Däremot kan
rektal temperaturmätning orsaka obehag och stress hos katt. Det finns en del sjukdomstillstånd, som
exempelvis dyspné och hjärtsvikt, där stress ska undvikas och då kan rektal temperaturmätning vara
olämplig. Även vid rektala skador kan rektal temperaturmätning vara kontraindicerat, vilket innebär
att det finns behov av alternativa metoder för att mäta kroppstemperaturen hos katt. Syftet med
denna valideringsstudie var att undersöka om kroppstemperaturmätning med en örontermometer
utvecklad för humant bruk kan vara en tillförlitlig mätmetod hos katt vid klinisk vård. Studien
ämnade även undersöka hur användarvänlig en örontermometer upplevs av djurhälsopersonal i den
kliniska miljön.
Studien inkluderade 36 katter som besökte ett djursjukhus eller en klinik i syfte att få veterinärvård.
Katterna var både renrasiga och huskatter, varierade i ålder från 5 veckor till 16,5 år, vägde 0,53 -
7,29 kg samt var honor och hanar. En örontermometer för humant bruk och en digital
rektaltermometer användes för samtliga temperaturmätningar. Kroppstemperaturen mättes en gång
rektalt och därefter två gånger i vänster öra där medelvärdet av de två mätningarna användes i
jämförelsen. Katterna kategoriserades i tre patientgrupper baserat på rektaltemperatur; hypotermi
(<38,0 °C), normotermi (38,0 - 39,0 °C) och hypertermi (>39,0 °C). Ena försöksledaren samt sju ur
djurhälsopersonalen på djursjukhusen skattade användarvänligheten för örontermometern vid varje
mättillfälle med hjälp av en 5-gradig likert-skala, där graderingen sträckte sig från ”mycket svårt”
till ”mycket enkelt”.
Differensen mellan medeltemperaturen uppmätt i katternas vänstra öra respektive rektalt för hela
kohorten var 0,4 °C (P = 0,0001) och temperaturen i örat var högre än temperaturen uppmätt rektalt
för nästan alla katter. Differensen mellan medeltemperaturen rektalt och medeltemperaturen i
vänster öra var störst hos hypoterma katter (0,5 °C) (P = 0,0002) jämfört med normoterma katter
(0,3 °C) (P = 0,0003) och hyperterma katter (0,0 °C) (icke statistiskt signifikant).
Användarvänligheten av örontermometern för att mäta kroppstemperatur hos katt i en klinisk miljö
skattades högt av djurhälsopersonalen (medelskattning på 4,2 av 5) och efter upprepade mätningar
tenderade också skattningen av användarvänligheten att öka.
Hos hypoterma katter eller hos katter som väger 3,5 kg eller mer bör särskild analys av mätresultat
utföras eftersom dessa patientgrupper uppvisade en större överskattning av temperaturen uppmätt
av örontermometern jämfört med rektaltermometern. Andra viktiga förutsättningar för en korrekt
temperaturmätning med örontermometer är att den som utför mätningarna har kunskap om kattens
anatomiska struktur i örat, får möjlighet att praktiskt öva på mättekniken samt känner till
mätmetodens felkällor. Kroppstemperaturmätning med en örontermometer hos katt på klinik kan
ses som en alternativ mätmetod till rektal temperaturmätning men ytterligare validering av metoden
bör utföras innan den kan betraktas som ett fullgott alternativ för alla katter. |
|---|