Frilevande larver av Strongylus vulgaris
Den stora blodmasken, Strongylus vulgaris, drabbar hästar på betet. Parasiten har en fekal-oral livscykel som tar ca sex månader att fullborda. Infekterade individer sprider ägg från S. vulgaris via träcken, varpå äggen kläcks och larver utvecklas i träckhögen på betet. Då S. vulgaris utvecklats...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | Second cycle, A2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2020
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/15714/ |
| Sumario: | Den stora blodmasken, Strongylus vulgaris, drabbar hästar på betet. Parasiten har en fekal-oral
livscykel som tar ca sex månader att fullborda. Infekterade individer sprider ägg från S. vulgaris
via träcken, varpå äggen kläcks och larver utvecklas i träckhögen på betet. Då S. vulgaris
utvecklats till det infektiösa larvstadiet, L3-stadiet, kan parasiten smitta nya individer. Den
fortsatta parasitära utvecklingen sker sedan i hästens digestionskanal samt intilliggande kärl.
De skador som S. vulgaris larver orsakar innan de utvecklats till adulta maskar i hästens
grovtarm kan skapa en rad olika hälsoproblem. Den kliniska betydelsen av skadorna beror på
dess omfattning och lokalisation, vilket ger upphov till en bred symptombild med allt från
symptomlöshet till kolik och peritonit.
S. vulgaris har ökat kraftigt bland svenska hästbesättningar de senaste åren, något som tycks
bero på utebliven diagnostik och således utebliven behandling av infekterade individer. I
dagsläget finns inga tillgängliga studier som visat hur frilevande larver av S. vulgaris beter sig
på betet. Studier av små blodmaskar, cyathostominae, samt blandade populationer av
blodmaskar har studerats. Det har då antagits att de båda arterna av blodmaskar uppträder på
liknande vis gällande överlevnad samt övervintring på betet. Infektiösa larvstadier av
cyathostominae kontaminerar beten genom att migrera från träckhögen ut i den omgivande
vegetationen, vilket kan påvisas genom att provta gräs från kontaminerade beten. I vilken
omfattning S. vulgaris migrerar från träckhögen och hur snabbt smittrycket byggs upp är ännu
inte klarlagt.
Syftet med den här deskriptiva studien är att få mer kunskap om hur S. vulgaris larver smittar
ett bete, samt hur länge smittan finns kvar på betet. Studien har delats upp i tre delstudier. I
delstudie 1 undersöktes hur länge larver av S. vulgaris överlever på betet, samt om det är möjligt
att detektera betessmitta genom gräsprover. I delstudie 2 studerades smittrycket från S. vulgaris
larver och hur långt de migrerar från träckhögar som deponerats på en gräsyta under våren. I
delstudie 3 undersöktes kläckning av ägg från S. vulgaris, samt larvers smitttryck och migration
till den omgivande vegetationen från träckhögar som deponerats på en gräsyta under hösten.
För att besvara frågeställningar i de olika delstudierna togs gräsprov, träckprov och även
jordprov (endast i delstudie 1 och 2) vid upprepade tillfällen under sommaren och hösten år
2019. Samtliga prover analyserades sedan för detektion och kvantifiering av L3-larver av S.
vulgaris.
Resultatet visar att den största smittreservoaren på betet är träckhögarna. Studien visar också
att det tar fyra veckor för L3-larver att utvecklas på betet då träckhögar deponeras på en gräsyta
på hösten. S. vulgaris kan återfinnas i gräsprov från smittade beten, men parasiten tycks migrera
i mycket låg omfattning till den omgivande vegetationen. Att använda gräsprov för att detektera
förekomst av S. vulgaris på ett bete är därför ingen bra diagnostisk metod. Då träckhögar
fungerar som en reservoar för smitta kan mockning av hagar utgöra ett bra komplement till
läkemedel för att reducera smittan från betet. Längre studier med mer frekventa provtagningar
är nödvändigt för att fastställa hur S. vulgaris överlever, övervintrar samt migrerar i beteshagen. |
|---|