Kontrollerad postanestetisk uppvakning med ett justerbart tak
Hästars uppvakning efter anestesi innebär många risker. Detta bidrar till att mortaliteten vid hästanestesi är mycket högre jämfört med mortaliteten vid anestesi av smådjur och människor. Hästars naturliga flyktbeteende gör ofta att de försöker resa sig innan narkosläkemedlen eliminerats. Detta k...
| Autores principales: | , |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2020
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/15672/ |
| Sumario: | Hästars uppvakning efter anestesi innebär många risker. Detta bidrar till att mortaliteten vid
hästanestesi är mycket högre jämfört med mortaliteten vid anestesi av smådjur och människor.
Hästars naturliga flyktbeteende gör ofta att de försöker resa sig innan narkosläkemedlen eliminerats.
Detta kan få följder som frakturer, ledluxationer, skall- och ögontrauma vilket vidare kan leda till
beslut om avlivning.
Olika metoder för att assistera hästar under uppvakningen har utvecklats genom åren. Flera av
metoderna är dock kostsamma, personalkrävande och kan utgöra flertalet risker för både patient och
personal. Den mest kliniskt använda metoden, rep-assisterad uppvakning, är enkel och relativt säker
men evidensen för denna metod är motstridiga. Ett kostnadseffektivt, säkert och välfungerande
alternativ vore önskvärt.
Detta kandidatarbete inom djuromvårdnad presenterar resultat och slutsatser från en
experimentell pilotstudie som utfördes våren 2019 på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Sex
friska shetlandsponnyer (två ston och fyra valacker i åldern 10 – 21 år) sövdes vid två tillfällen
vardera. Vid ena tillfället användes ett justerbart (höj- och sänkbart) tak. Syftet var att undersöka om
man med hjälp av detta kunde bromsa ponnyernas första, instinktiva försök till resning. Takets lätta
konstruktion innebar att det inte tvingade ponnyerna att ligga kvar och det utgjorde inte heller någon
ökad skaderisk. Alla ponnyer sövdes enligt samma anestesiprotokoll och med samma tidsramar vid
båda försöken. Vid bestämda tillfällen under försöken togs blodprover för att mäta blodglukos,
blodlaktat och serumkortisol. Hjärtfrekvensen mättes med hjälp av ett pulsband under tiden som
ponnyerna var i uppvakningsboxen. Dessa parametrar analyserades sedan för att undersöka om
ponnyerna var mer stresspåverkade vid uppvakning med justerbart tak än vid uppvakning utan
justerbart tak. Blodglukos, blodlaktat, serumkortisol och hjärtfrekvens påverkas av stressresponsen
och har tidigare använts i flera studier för att mäta stress hos hästar.
Alla anestesierna förlöpte utan komplikationer och inga ponnyer skadades under
uppvakningarna. Det gick inte att påvisa några signifikanta skillnader i blodglukos, blodlaktat,
serumkortisol eller hjärtfrekvens vid uppvakning med justerbart tak jämfört med uppvakning utan
justerbart tak. Det gick däremot att se en signifikant ökning i både blodglukos och serumkortisol
över tid vid både kontrollförsök och takförsök.
Baserat på att det inte gick att se någon signifikant skillnad i blodglukos, blodlaktat,
serumkortisol och hjärtfrekvens mellan kontrollförsök och takförsök drog författarna slutsatsen att
det justerbara taket inte innebar någon ökad stress för shetlandsponnyerna under försöken. Förhöjda
nivåer av blodglukos och serumkortisol kunde ses över tid vid båda tillfällena, men detta var troligen
en naturlig fysiologisk reaktion av anestesin och efterföljande uppvakning.
Vidare studier inom området behövs för att skatta ett resultat som är mer applicerbart på hela
den svenska hästpopulationen. Resultaten kan ligga till grund för att utveckla en ny metod som
eventuellt kan göra uppvakning efter anestesi säkrare för hästar i framtiden. |
|---|