Serumkoncentrationer av symmetriskt dimetylarginin hos katt
Kronisk njursjukdom är ett vanligt förekommande sjukdomstillstånd hos framför allt äldre katter och även en vanlig orsak till avlivning hos katt. För att bedöma njurfunktionen hos katt analyseras vanligtvis koncentrationen av kreatinin i serum eller plasma, vilket är en enkel men relativt okänsli...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | Second cycle, A2E |
| Lenguaje: | sueco sueco |
| Publicado: |
2020
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/15380/ |
| Sumario: | Kronisk njursjukdom är ett vanligt förekommande sjukdomstillstånd hos framför allt äldre
katter och även en vanlig orsak till avlivning hos katt. För att bedöma njurfunktionen hos katt
analyseras vanligtvis koncentrationen av kreatinin i serum eller plasma, vilket är en enkel men
relativt okänslig metod. En mer optimal markör för nedsatt njurfunktion vore därför av kliniskt
värde.
Syftet med detta examensarbete var att undersöka om serumkoncentrationen av symmetriskt
dimetylarginin (SDMA), analyserat med Catalyst SDMA Test, skiljer sig mellan azotemiska
katter med misstanke om nedsatt njurfunktion, icke azotemiska katter med misstanke om
nedsatt njurfunktion samt icke azotemiska katter, där ingen misstanke om nedsatt njurfunktion
föreligger. Studien syftade även till att undersöka hur serumkoncentrationen av SDMA förhåller sig till serumkoncentrationen av kreatinin i studiepopulationen samt om serumkoncentrationen av SDMA varierar med kön, ålder, vikt eller BCS.
Serum samlades in från friska katter samt katter som varit inskrivna för undersökning och
behandling vid UDS. Totalt 58 katter inkluderades i studien och delades sedan in i fyra grupper
baserat på koncentration av kreatinin i serum samt eventuella fynd på njurarna vid bukultraljud;
friska katter, icke azotemiska katter utan misstanke om nedsatt njurfunktion men med andra
sjukdomar eller skador, icke azotemiska katter med renal avvikelse vid ultraljud samt azotemiska katter med renal avvikelse vid ultraljud.
Serumkoncentration av SDMA var signifikant högre hos azotemiska katter med renal avvikelse
vid ultraljud jämfört med övriga grupper. Dock hade 8 av 20 azotemiska katter en normal
serumkoncentration av SDMA och 1 av 10 icke azotemiska katter med renal avvikelse vid
ultraljud hade en förhöjd koncentration av SDMA. Samtliga friska katter samt icke azotemiska
katter utan misstanke om nedsatt njurfunktion hade en serumkoncentration av SDMA som låg
inom referensintervallet (0-0,69 µmol/l).
Ett samband sågs mellan serumkoncentrationen av SDMA och serumkoncentrationen av kreatinin (r = 0,59, p <0,0001), där SDMA ökade med ökande koncentration av kreatinin. Inget
signifikant samband sågs dock mellan koncentrationen av SDMA och kön, ålder, vikt eller
BCS.
Det konkluderades att serumkoncentrationen av SDMA var signifikant högre hos azotemiska
katter med renal avvikelse vid ultraljud jämfört med övriga grupper, men 40 % av dessa katter
hade en koncentration av SDMA inom referensintervallet. Samtidigt var SDMA förhöjt hos 10
% av icke azotemiska katter med renal avvikelse vid ultraljud. Användbarheten av SDMA som
markör för nedsatt njurfunktion hos katt bör undersökas vidare i en större population, och gärna
med en studiedesign där den faktiska njurfunktionen bedöms med hjälp av estimering av GFR. |
|---|