Generella principer för virala vektorsystem och deras tillämpning inom veterinärmedicin
Under lång tid betraktades virus enbart som ett hot mot djur och människor med stor risk att åsamka skada. Framgångar i molekylär virologi kom att bredda den uppfattningen och visa att den virala infektionsvägen var användbar för terapeutiska syften. Idén gick ut på att avlägsna virala replikations-...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | M2 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health (until 231231)
2018
|
| Materias: |
| Sumario: | Under lång tid betraktades virus enbart som ett hot mot djur och människor med stor risk att åsamka skada. Framgångar i molekylär virologi kom att bredda den uppfattningen och visa att den virala infektionsvägen var användbar för terapeutiska syften. Idén gick ut på att avlägsna virala replikations- och sjukdomsalstrande gener från virusets genom och infoga terapeutiska gener i deras plats varpå viruset fungerade som en vektor i patienten. Denna litteraturstudie har för avsikt att redogöra för allmänna principer bakom denna mekanism och tillämpningen av virala vektorer inom veterinärmedicin. Frågeställningen löd: ”På vilket sätt kan virus programmeras om till vektorer för genetiskt material och vilka funktioner fyller de i genterapi, cancerterapi och immunoterapi för profylaktisk och terapeutisk behandling av djur?”. Litteratur erhölls från internationella referensdatabaser och inkluderade vetenskapliga artiklar från både human- och veterinärmedicin.
De virusvektorer som för närvarande angavs ha störst betydelse för veterinärmedicin var adenovirusvektorer, retrovirusvektorer, lentivirusvektorer och adeno-associerade virala vektorer, men att respektive virus hade för- och nackdelar och att samtliga krävde någon form av modifiering för att lämpa sig som vektorer. Framställningsprocessen bestod i stora drag av att co-infektera en särskilt framtagen cellinje med vektor-DNA innehållande cis-sekvenser och terapeutiska gener, och hjälpar-DNA i form av ett virus eller en plasmid innehållande kompletterande trans-sekvenser. Tillsammans åstadkom de produktion av rekombinanta vektorer och både små- och storskaliga metoder hade tagits fram. Transduktionsmekanismen gick ut på den rekombinanta vektorns infektion av målcellen och uttryck av dess genetiska information.
Utav genterapeutiska behandlingar var cancerterapi ett område där intresset för virala vektorer var utmärkande och lovande resultat hade demonstrerats från kliniska studier. Däremot hävdades att ytterligare forskning behövdes innan sådana behandlingar kunde tillämpas på klinik och i fält. Där tillämpningen av virala vektorer kommit längst var inom vaccinteknologi, där behandlingar redan fanns tillgängliga på marknaden.
Behovet av ytterligare forskning motiverades dels med anledning av patientsäkerhet. Risken för insertionell mutagenes för integrerande vektorer betraktades som en av de största farorna samtidigt som dessa vektorer var bättre lämpade än icke integrerande vektorer i andra viktiga avseenden. Mer forskning krävdes också för framställning av effektiva metoder för storskalig produktion av vektorer vilket är en förutsättning för att de ska kunna tillämpas i behandlingar. För några virala vektorer ansågs det redan finnas tillgängligt men långt ifrån för alla. Slutsatsen flera författare drog är att virala vektorer kommer att få stor betydelse för sjukdomar där effektiva konventionella behandlingsmetoder saknas eller att de kan komma att användas som komplementbehandling mot dessa. |
|---|