Kolhydratdigestion hos häst : icke-strukturella kolhydrater
Hästar utfodras i dagsläget på ett sätt som inte är anpassat efter deras digestionsapparat. Det kan leda till sjukdomar såsom kolik, fång och magsår. De här sjukdomarna är vanligt förekommande och kan i vissa fall vara fatala. En av flera orsaker till de här sjukdomarna är för högt innehåll av icke-...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | M2 |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
SLU/Dept. of Animal Nutrition and Management (until 231231)
2018
|
| Materias: |
| Sumario: | Hästar utfodras i dagsläget på ett sätt som inte är anpassat efter deras digestionsapparat. Det kan leda till sjukdomar såsom kolik, fång och magsår. De här sjukdomarna är vanligt förekommande och kan i vissa fall vara fatala. En av flera orsaker till de här sjukdomarna är för högt innehåll av icke-strukturella kolhydrater i hästens foderstat. Därför ämnar den här litteraturstudien undersöka hästens digestion av framför allt icke-strukturella kolhydrater och ta reda på vilka utfodringsrekommendationer det finns för foder som innehåller ickestrukturella kolhydrater till häst.
Hästens föda består till största delen av kolhydrater, dels strukturella kolhydrater såsom cellulosa och hemicellulosa, men även icke-strukturella kolhydrater såsom stärkelse och socker. I hästens naturliga föda dominerar de strukturella kolhydraterna men i och med att människan domesticerat hästen har dess föda modifierats och hästen utfodras i större utsträckning med fodermedel som har högt innehåll av icke-strukturella kolhydrater, särskilt spannmål som innehåller mycket stärkelse.
Stärkelse bryts ned till glukos i tunntarmen som tas upp av enterocyterna. Glukos används sedan som energi direkt eller lagras som glykogen i levern eller i musklerna. De strukturella kolhydraterna kan inte brytas ned av kroppsegna enzymer utan fermenteras av mikrober i grovtarmen till flyktiga fettsyror (volatile fatty acids, VFA) som tas upp genom tarmslemhinnan och används som energi. Eftersom stärkelse inte utgör någon stor andel av hästens naturliga föda är inte heller kapaciteten att enzymatiskt bryta ned den i tunntarmen särskilt stor. Det leder till att onedbruten stärkelse fortsätter vidare till grovtarmen då tunntarmens enzymer överbelastas, till exempel vid en stärkelserik fodergiva. Tunntarmen kan anpassa sig till en större stärkelsegiva genom att aktiviteten av amylas ökar och genom att kapaciteten för transporten av monosackarider över enterocyterna ökar. Anpassning kan dock endast ske till en viss gräns, förutsatt att stärkelsegivan introduceras och successivt ökas.
När stärkelse fermenteras i grovtarmen ökar den totala koncentrationen av mikrober, och stärkelsefermenterande bakterier såsom laktobaciller och streptokocker ökar i antal medan cellulolytiska bakterier, som fermenterar strukturella kolhydrater, minskar. Det leder till produktion av mjölksyra varvid pH sjunker, vilket kan leda till störningar i grovtarmens funktion. Stärkelse kan också fermenteras i magsäckens körtelfria del vilket orsakar produktion av både mjölksyra och VFA i magsäcken. Det resulterar i ett lägre pH än normalt i den övre delen av magsäcken. Det kan i kombination med en låg grovfodergiva (och därmed också minskad salivutsöndring) öka risken för magsår, då saliven bidrar med buffrande bikarbonat till magsäcken. För att minska risken för att hästen ska drabbas av störningar i gastrointestinalkanalen till följd av fermentation av stärkelse i grovtarmen finns det utfodringsrekommendationer vilka syftar till att inte utfodra med för stora mängder stärkelse.
Fruktaner är icke-strukturella kolhydrater som utgör den främsta upplagringsformen av glukos i grässorter i kallare klimat. Fruktaner kan inte brytas ned enzymatiskt i tunntarmen. De har pekats ut som en möjlig orsak till fång och kan användas för att inducera insjuknande i samma sjukdom. Stort intag av fruktaner leder till kraftig fermentation i grovtarmen med mjölksyrabildning och sänkt pH-värde som följd. Detta påverkar tight junctions mellan cellerna i grovtarmens slemhinna och ger ökad permeabilitet för bakterier och deras metaboliter in i blodbanan. Detta är en (av flera) föreslagen patogenes för betesassocierad fång. |
|---|