Effect of corticosteroids on articular cartilage after intra-articular injection as treatment of osteoarthritis
Osteoartrit (OA) är ett stort problem hos hästar då det orsakar upp till 60% av alla hältor. OA är en inflammatorisk och progressiv sjukdom som uppkommer när ledens naturliga balans mellan anabola och katabola processer rubbas och jämnvikten förskjuts så att de katabola processerna tar över. Beha...
| Autor principal: | |
|---|---|
| Formato: | First cycle, G2E |
| Lenguaje: | sueco Inglés |
| Publicado: |
2017
|
| Materias: | |
| Acceso en línea: | https://stud.epsilon.slu.se/10489/ |
| Sumario: | Osteoartrit (OA) är ett stort problem hos hästar då det orsakar upp till 60% av alla hältor. OA
är en inflammatorisk och progressiv sjukdom som uppkommer när ledens naturliga balans
mellan anabola och katabola processer rubbas och jämnvikten förskjuts så att de katabola
processerna tar över. Behandlas inte OA i tid kommer denna obalans att fortgå och efter en tid
kommer degenerativa, kroniska skador på ledbrosket att uppstå. När sjukdomen har gått så långt
är det svårt att behandla med lyckat resultat. Lyckas man upptäcka sjukdomen i ett tidigt
stadium och sätter in behandling direkt är prognosen bättre.
Idag är intraartikulär injektion av kortikosteroider ett vanligt sätt att behandla OA. Trots att
kortikosteroider är effektiva när det gäller att ta bort kliniska symptom så som hälta är denna
behandlingsmetod något kontroversiell och omdiskuterad. Anledningen till detta är att vissa
hävdar att kortikosteroider har negativa effekter på ledbrosket.
Inom veterinärmedicin är det framförallt tre olika kortikosteroider som är populära för
intraartikulär behandling i samband med OA hos häst, betamethason, triamcinolon acetonid
(TA) och methylprednisolon acetat (MPA). Syftet med denna uppsats är att jämföra dessa tre
farmakologiska formuleringar för att utvärdera om det finns några uppenbara skillnader mellan
dem, speciellt i avseende på hur ledbroskets matrix molekyler påverkas och hur effektiva de är
på att reducera hälta.
Det är svårt att utifrån de studier som idag finns tillgängliga att dra någon konkret slutsats om
vilket av de tre kortisonpreparat som är det bästa alternativet för behandling av OA.
Anledningen till detta är att studierna som är gjorda är utformade på olika sätt och det är därför
svårt att jämföra dem med varandra. Det som kan konstateras är dock att det inte finns några
uppenbara tecken på att intraartikulär behandling med TA eller betamethason leder till skador
på ledbrosket så länge man använder korrekta doser och låter hästen vila under den tid som
kortisonet verkar. MPA är mer tveksamt, här har många studier visat på negativa effekter hos
ledbrosket. Dock har man i dessa studier använt friska hästar, höga doser och lederna har
injicerats med täta intervall. Det skulle vara intressant att se om man kunde se samma negativa
effekter på ledbrosket även vid lägre doser och mindre frekventa injektioner av MPA.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att studier där dessa tre typer av kortikosteroider
jämförs på likvärdigt sätt krävs för att kunna dra bättre slutsatser om vilket typ som fungerar
bäst. |
|---|